Jag kommer ihåg ögonblicket då det sa ”klick”, då allt bara sköt fart – träningens belöning! Men förälskelsen i golf började långt tidigare med att mormor brukade hämta mig i skolan i första klass för att åka till 9-hålsbanan i Djursholm. Efter en bulle och Festis var jag redo. Det visade sig att jag hade vilja och talang för sporten. Så pass att klubben lät mig bli medlem vid 9 år istället för vid 11 år som var regeln. George Deverell, som varit på klubben i 65 år nu, var min tränare – en grym förebild och bunkerspelare!
Klubban flög iväg
Jag var liten till växten så slaglängden fick jag inte förrän jag var 16-17 år. Jag tittade på äldre och bättre spelare och tänkte att ”jag är långt efter nu men jag kan träna ifatt!” Det är ett tips jag skulle ge till alla; att alltid söka upp de som är bättre än vad du är.
Så klart jag lärt mig på vägen. På min första Teen tour tävling var det dåligt väder och jag tappade drivern i svingen, hade just bytt greppen och trodde att ”de här greppen är grymma” men klubban halkade ut händerna och flög iväg!
Sent genombrott
Mitt genombrott när det gäller HCP kom inte förrän efter ett tag. Första gången jag gick på par var jag 18 år, vilket idag ses som sent. Det var inte ens på min hemmabana men något bara lossande och sa ”klick”! Det hände något då, helt enkelt! Samma sommar vann jag tre tävlingar på en amatörtour för spelare 19-21 år. Det blev trampolinen till college i USA och proffsgolf.
Fortsättning följer i nästa nummer av Juniormagasinet, bl a om varför Wille kallas ”draw-expert”
