Ungefär samtidigt som jag i 20-årsåldern vann tre tävlingar på en amatörtour hemma i Stockholm hade jag börjat söka till college i USA. Jag fick kontrakt med University of Minnesota och hamnade också i landslaget vid samma tid. Mitt första landslagsuppdrag blev individuella EM i Wales i augusti -99, precis innan jag skulle åka till USA.
Landslagsuppdraget var ett uppvaknande! Jag var duktig i Sverige men när man möter några som är riktigt bra (Paul Casey bland andra) så inser man att ja, här får jag jobba!
Jag kom till USA och lyckades spela mig in i skolans start 5:a ganska snabbt. Minnesota var ändå en ganska stor skola så jag var glad och stolt. Vi hade en kille i laget som hette James Mclean som vunnit collegemästerskapets individuella titel ett år innan. Han var sedan på PGA touren något år. Så hela tiden hamnade jag i lägen när jag inte var bäst, vilket jag tyckte var bra.
Jag stegade avståndet till James´ boll
En gång när vi spelade i Alabama slog han två gånger lååångt förbi mig på fairway. Jag stegade, det var 70 meter! Då insåg jag, okej här är någon som jag kan lära mig av. Han var grym på närspel, slog längst på hela collegetouren, längre än Adam Scott och stjärnor som alla hade koll på.
Jag vill säga det igen, det var en nyckel för mig att ha någon jag tränade med varje dag som var bättre.
Collegeårens första två år var jättebra. Jag vann några tävlingar. Men år tre hamnade jag i en rejäl svacka, framför allt i de långa slagen. Jag hade riktigt ”tee-yips” så jag spelade utan driver (ordet Yip beskriver en golfspelares skräck att tappa förmågan att kontrollera slaget/svingen). Men det tog sig, jag hade ett superbra gäng runt omkring mig och var fortfarande topp tre i laget och spelade alla tävlingar. Mitt närspel var bra, så länge jag höll bollen innanför trädlinjen så kunde jag göra par och birdies.
Efter college blev jag så proffs och hade en bra start, andra året i min proffskarriär klarade jag kvalet och kom ut på Europatouren. Jag hade min bas i Stockholm igen och sedan blev det 12 år som proffs. Lång tid och fantastiskt såklart! De sista åren som proffs blev ganska tuffa med små barn, långa resor och stora kostnader och därför valde jag att sluta spela på Touren.
En andra karriär – att prata om golfen!
2012 fick jag chansen att kommentera på Viasat och det ledde till fler engagemang och uppdrag. Då blev du ju lättare att ”se ett annat liv”. Men ändå kopplat till golf! Jag tycker ju om golf men var trött på att spela själv i slutet. Nu är jag sedan en tid på Cmore och driver också flera RUFF-anläggningar i Stockholm.
